Hypotyreoidism ( nedsatt sköldkörtelfunktion )
Överveterinär Berit Wallin, Djursjukhuset Bagarmossen
Symptom
Dålig sköldkörtelfunktion ger brist på
sköldkörtelhormon. Detta hormon styr ämnesomsättningen
och påverkar många funktioner i kroppen. Brist på sköldkörtelhormon
förekommer hos hundar av
ganska många raser. Sjukdomen kan vara medfödd ( se
nedan ) men den vanligaste formen är primär
hypotyreoidism som debuterar hos yngre vuxna djur. Typiska symptom är slöhet,
sval och tunn hud
och låg hjärtfrekvens. Hundar med låg
sköldkörtelfunktion blir feta och oföetagsamma. Det kan ta
flera år innan symptomen är tydliga. Utöver de vanligaste symptomen kan
hypotyreoidism ge minskad
motståndskraft mot infektioner, inlagringar i hornhinnan och tunn eller dunig
päls. Mera sällsynt är
hypertrikosis, tjock mattliknande päls vid tinningarna. Denna förändring har
setts hos boxer och irländsk
setter. Diagnosen hypotyreoidism ställs med hjälp av blodprover.
Drabbade djur behandlas framgångsrikt
med substitutiosterapi.
Utländska undersökningar
Enligt internationell litteratur förekommer
hypotyreoidism hos ett tjugotal olika raser. Enstaka fall av en medfödd
form har upptäckts hos boxer, Riesenschnauzer ( i den rasen finns även primär
hypotyreoidism ) och skotsk
hjorthund. Valparna hade bred skalle och oproportionerlig dvärgväxt med kort
rygg och krumma ben. Möjligen
finns denna form av dvärgväxt hos skotsk hjorthund i Sverige.
Den vanligaste formen av hypotyreoidism,
primär hypotyreoidism, förekommer i två former, lymfocytär tyreoidit
och idiopatisk atrofi. Den lymfocytära tyreoiditen, som troligen är vanligast,
är en immunmedierad inflammatorisk
process i sköldkörteln. Det finns ett påtagligt ärftligt inslag i den
sjukdomen. Den förekommer hos beagle, borzoi,
grand danois, irländsk setter och old english sheepdog. Den idiopatiska atrofin
visar ingen speciell rasdisposition.
Uppdelning efter grundorsak används sällan under kliniska förhållanden utan
man nöjer sig med att konstatera om
en hund är hypotyroid eller inte.
En epidemiologisk studie
från USA visar att 3200 hundar av en miljon drabbas av hypotyreoidism.
Nio raser
var överrepresenterade: airedaleterrier, cockerspaniel, dobermann, dvärgschnauzer,
dvärgspets, golden retriever,
irländsk setter, shetlands sheepdog och tax.
I USA förekommer hpotyreoidism ganska ofta
hos briard och ofta hos chow chow. Samma författare uppger
även att sjukdomen förekommer hos field spaniel, keeshond och labrador
retriever.
Hypotyreoidism kan vara en delorsak vid
svalgförlamning hos äldre hundar och vid en typ av allergisk dermatit
hos newfoundlandshund.
Sköldkörtelfunktionen kan visa en viss
rasvariation. Polarhundar har ofta låga sköldkörtelvärden. Möjligen är
det helt normalt hos de köldtoleranta spetsraserna att kunna ställa sim
ämnesomsättning på sparlåga.
Sverige
I Sverige förekommer
hypotyreoidism i låg frekvens hos akita inu, amerikansk cockerspaniel, bouvier
de flandres,
clumber spaniel, irländsk terrier, riesenschnauzer och welsh springer spaniel. Dessutom
är raserna airedaleterrier.
howavart, mellanschnauzer och shetlands
sheepdog `` högriskraser ´´ i Sverige. I Sverige
förekommer
hypotyreoidism även hos dobermann och hos flera vinthundraser.
Rasklubbarna för clumber spaniel, howavart och welsh
springer spaniel arbetar med att försöka kartlägga och lösa
sköldkörtelproblem inom respektive raser.
Avelshygieniska åtgärder
Hundar med hypotyreoidism bör inte
användas i avel. I raser där sjukdomen är känd sedan tidigare
bör man undvika avel på nära släktingar till hundar med hypotyreoidism,
framför allt föräldrar och
avkomma till drabbade individer. Se kapitel 2, 3 och 4. Man bör dessutom
bemöda sig om att välja
avelsdjur ur bra kullar av de friskaste släkterna. Eftersom symptomen debuterar
hos unga vuxna
rekommenderas sen avelsdebut.