Sköldkörtelstudie hos Welsh Springer Spaniels

av Colleen M. O'Keefe, DVM, MS

En studie gjord våren 2000 av WSSCA i samarbete med Michigan State University och Oxford Laboratories.

Vilken sköldkörtelsjukdom? – Vad är TGAA? – WSSCA:s sköldkörtelstudie – Slutsatser – Förslag till sållningsprover (screening) – Behandling

Sköldkörtelsjukdomar:

(Glandula thyreoidea = sköldkörteln; ö.anm.)

Hypothyreos, underfunktion av sköldkörteln med låga nivåer av sköldkörtelhormoner, är den vanligaste endokrina åkomman hos hundar. De låga hormonnivåerna sänker ämnesomsättningen hos de flesta celler i kroppen. Detta ger många olika symptom. Vanligast är olika kombinationer av viktökning, slöhet, hud- och pälsproblem (inklusive hårförlust), svaghet, köldkänslighet och ofruktsamhet. Sjukdomen är inte livshotande men den påverkar förvisso den allmänna livskvalitén.

Sköldkörteln tillverkar två hormon: thyroxin (T4) och trijodothyronin (T3). Huvuddelen av hormonproduktionen består av T4 som omvandlas till T3 av kroppens vävnader. T3 är den aktiva formen av hormonet. Det är lätt att mäta T4, men att använda T4 ensamt som mått på sköldkörtelaktiviteten är inte särskilt rättvisande. T4-nivåerna fluktuerar normalt och kan sänkas av andra faktorer än sköldkörtelsjukdom, såsom stress och andra systemsjukdomar. De låga nivåerna av cirkulerande T3 är svåra att säkert mäta, varför T3 vanligtvis inte (heller) används som sållningsprov. Produktionen av sköldkörtelhormon stimuleras från hypofysen, som avsöndrar thyreoideastimulerande hormon (TSH). Produktionen av TSH ökas när nivån av cirkulerande sköldkörtelhormon sjunker. Hos hundar med hypothyreos produceras höga nivåer av TSH i ett försök att stimulera produktionen av sköldkörtelhormon. Eftersom sköldkörteln har blivit skadad eller förstörd, kan den inte tillverka tillräckligt med sköldkörtelhormon och det blir ingen feedback som kan minska produktionen av TSH. Lågt T4 och högt TSH är därför fynd som stöder diagnosen hypothyreos.

Autoimmun sköldkörtelsjukdom:

Autoantikroppar mot thyreoglobulin (Thyroglobulin Autoantibodies = TGAA) tillverkas som immunreaktion mot sköldkörteln. Av okända skäl utvecklar kroppen dessa antikroppar mot de celler i sköldkörteln som tillverkar T3 och T4, vilket medför dessa cellers undergång. När körteln blivit tillräckligt skadad, kan den inte längre producera tillräcklig mängd T3 eller T4. Eftersom kroppen här tillverkar antikroppar mot sig själv, kallas detta en autoimmun sjukdom (auto = själv, ö.anm.). De flesta hypothyreoser orsakas av autoimmun sköldkörtelsjukdom med TGAA-produktion. Mycket talar för att denna form av sköldkörtelsjukdom överförs genetiskt genom en enda recessiv gen.

Studier av alla hundraser vid Michigan State University har givit vid handen att:

1. Mycket få hundar utvecklade TGAA-antikroppar före ett års ålder, varför provtagning bör påbörjas efter första levnadsåret.

2. De flesta hundar som hade höga TGAA var mellan två och sex år.

3. Efter sex års ålder hade hundar med autoimmun hypothyreos så stora körtelskador att resterande körtelvävnad inte längre stimulerade produktionen av TGAA, vilket medförde att TGAA-nivåerna sjönk till normala nivåer.

WSSCA:s sköldkörtelstudie 2000

Denna studie gjordes våren 2000 av WSSCA i samarbete med Michigan State University och Oxford Laboratories. Studien startades för att undersöka två områden: förekomsten av TGAA hos Welsh Springer Spaniels och överensstämmelsen mellan resultaten av blodfläckstest från Oxfordlaboratoriet och serumtest från MSU. Deltagande i studien var frivilligt.

53 Welsh Springer Spaniels (19 hanar, 34 tikar) deltog i studien. Endast hundar mellan 1 och 7 års ålder testades. Till en början kördes endast TGAA-test på proverna. Alla ägare som deltog i sköldkörtelstudien fick skriftliga provsvar.

5 hundar (2 hanar, 3 tikar) var positiva för TGAA och 3 hundar (1 hane, 2 tikar) gav oklara resultat. Resten av hundarna hade normala TGAA-nivåer. Senare har de tre oklara proverna körts om – ett har visat sig negativt, ett är fortfarande oklart och ett är troligen från en sjukdom i slutstadiet med åtföljande låga TGAA.

Sedan studien fullföljts har en 3 1/2-årig tik, Hund A (med normala TGAA-nivåer), lämnat ett prov med lågt T4 och förhöjt TSH. Ett komplett batteri av sköldkörtelprover visade tidig hypothyreos. En annan 31/2-årig tik, Hund B (med normala TGAA-nivåer) fick också ett komplett provbatteri och visade extremt låga sköldkörtelhormonnivåer. Man gjorde biopsi (vävnadsprov från levande vävnad, ö. Anm.) på hennes körtel och fann en svår lymfocytdominerad inflammation med nästan total förtvining av folliklarna (de hormonproducerande körtelblåsorna, ö. Anm.). Detta innebär att autoimmun sjukdom nästan totalt hade förstört den hormonproducerande körteln. Alltför litet körtelvävnad återstod för att stimulera till höga TGAA-nivåer. Denna hund hade också kliniska tecken som överensstämde med sköldkörtelsjukdom: glesnande fäll och förtjockad pigmenterad hud över skuldrorna samt kronisk mild öroninflammation orsakad av jästsvamp.

Sköldkörtelbiopsi gjordes också på en kliniskt frisk 17-månaders tik, Hund C, med mycket starkt positivt TGAA (2311, normalt är det mindre än 200). Biopsin togs 4 månader efter de ursprungliga proverna. TGAA var då 1426, TSH förhöjt (92, det normala ligger under 30 mU/L) och T4 var normalt. Sköldkörteln visade diffus, svår lymfocytinflammation tydande på autoimmun lymfocyt-thyreoidit (tidig autoimmun thyreoidit). Denna hund tillhörde en kull på 8 syskon. Alla 8 har testats. 4 av dem är starkt positiva, 2 är normala och 2 är oklara. Mamman till denna kull är Hund A. Pappan har ännu vid 10 ½ års ålder normal sköldkörtelfunktion. Emellertid har pappan en avkomma, Hund B, med autoimmun lymfocyt-thyreoidit, vilket tyder på att han är bärare av sjukdomen. Om denna är enkelt recessiv, modern är sjuk och fadern anlagsbärare, så blir ungefär 50% av valparna sjuka och 50% anlagsbärare. Så tycks också vara fallet i denna kull, trots att antalet är så litet.

Eftersom WSS i denna studie utvecklade TGAA-nivåer tidigare än väntat och den autoimmuna sköldkörtelsjukdomen framskred snabbare än väntat, har T4 och TSH tagits på alla hundar i studien. Ägare till hundar med onormala T4 och/eller TSH-nivåer har underrättats. Vid testningen fann man 2 hundar som misstänktes ha hypothyreos med normala TGAA-nivåer, därför att sjukdomen nått slutstadiet. En av dessa hundar hade normala värden vid upprepad provtagning och har rekommenderats till omtestning inom 6 månader. Den andra hunden hade lågt T4 och T3 och lätt förhöjt TSH samt kliniska tecken på hypothyreos.

Slutsatser

Blodfläckstestet är i hög grad samstämmigt med prover från blodserum och duger därför som TGAA-test för hundar (korrelation = 0,99). Fastän endast ett litet stickprov gjordes, förefaller det som om den totala förekomsten av autoimmun sköldkörtelsjukdom hos WSS är låg. Emellertid började (sjuka) Welsh Springers utveckla TGAA tidigt, möjligen före ett års ålder. Angripna hundar var starkt positiva vid 2 års ålder och skada på körtelvävnaden inträdde snabbt. Vid 3 ½ års ålder var så mycket av körteln förstörd att TGAA-nivåerna var normala eller nästan normala och TSH började stiga. Så småningom sjönk T4-nivåerna.

Rekommendationer

1.Alla avelsdjur kan testas för tidig autoimmun sköldkörtelsjukdom genom enbart TGAA-prov mellan 12 och 30 månaders ålder.

2. Mellan 30 månader och 6 år bör TGAA mätas tillsammans med T4 och TSH för att utesluta autoimmun sköldkörtelsjukdom och tidig hypothyreos.

3. Om hunden är negativ för TGAA efter 6 år och T4 och TSH inte är förhöjda, kommer hunden sannolikt inte att utveckla autoimmun sköldkörtelsjukdom.

4. Hundar positiva för TGAA bör årligen testas med T4 och TSH för att kontrollera sköldkörtelfunktionen. Om kliniska symptom uppträder bör hunden kontinuerligt ges sköldkörtelersättning.

5. Överväg noga om hunden bör användas för avel. Om hundar med högt TGAA paras, bör det vara med hundar som är TGAA-negativa och/eller som äldre testade och frikända (normala T4 och TSH) för sköldkörtelsjukdom.

Behandling

Om hunden börjar visa symptom på hypothyreos, bör ersättning med T4 (thyroxin) sättas in. (Levaxin) Dosen anpassas efter vikt och ges en eller två gånger dagligen. När behandlingen påbörjats är det viktigt att kontrollera blodhalterna då och då för att förvissa sig om att dosen är rätt. Behandlingen är livslång.

I översättning från engelskan av

dr Gillis Nygren 08-268580

Tillbaka